Text: Sandra Alldén
En underliggande problematik förutom pågående pandemi är bristen på vårdare. Den 7 april, på Världshälsodagen, publicerade WHO tillsammans med International Council of Nurses rapporten ”State of the World’s Nursing Report 2020”. I rapporten konstateras att det globalt saknas 6 miljoner sjukskötare. Det, om någonting, är en risk för den globala hälsan. Om man vill investera i hälsa och ekonomi måste man investera i sjukskötare. Vårdare bör ses som en investering, inte en kostnad. Genom att investera i vårdare, förbättrar man befolkningens hälsa. Det handlar inte om kostnader, det handlar snarare om tillväxt.
De flesta av oss sjukskötare är inte vana att jobba med strikt skyddsutrustning. Vi är inte heller insatta i rutiner och arbetssätt på en infektionsavdelning, en avdelning där patienter med smittosamma sjukdomar vårdas. Plötsligt står vi mitt i den verkligheten att många avdelningar ändras till infektionsavdelningar och sjukskötaren bör anpassa sig. Vi anpassar oss och gör det som förväntas av oss. Vi anpassar oss eftersom vi inte har andra val. Vi är lojala.
”Jag desinficerar mina händer och börjar klä på mig skyddsutrustningen. Det är en skyddsrock i plast. Skyddsrocken är alldeles för stor för mej, men den ska passa alla. Jag virar skärpet runt midjan för att på något vis få rocken att hållas på plats. Förutom skyddsrock blir det mössa, andningsskydd, ögonvisir och handskar. Varje del av min bara hud ska jag försöka täcka så bra som möjligt. Detta tar hiskeligt med tid. Då jag slutligen kommer in i patientens rum rinner svetten längs med ryggraden, all utrustning gör det väldigt varmt och det är tungt att andas genom andningsskyddet. Visiret immar fast på några minuter.”
Oberoende arbetsplats är omorganiseringar och inskolning av nya arbetsrutiner alltid utmanande. Under coronapandemin 2020 sker dessa förändringar snabbt i vården. Under några veckor i mars 2020 förändras hela sjukvården, för att kunna garantera befolkningens hälsa och säkerhet.
För oss sjukskötare innebär det en hel del osäkerhet och otrygghet samt en aldrig sinande arbetsbörda. Redan före pandemin fanns det så mycket arbete så vi sträcker oss till bristningsgränsen. Vi var ju redan för få innan pandemin. Allt har en smärtgräns.
”Inga besök av anhöriga är tillåtna och som sjukskötare är jag tvungen att dra in på mina besök i patientrummen, detta bl.a. för att spara på skyddsutrustning. Sanningen är att vi är tvungna att spara på skyddsutrustning och utrustningen är inte vad den borde vara i denna situation! Är det inte arbetsgivarens skyldighet att garantera patientens och sjukskötarens säkerhet? Då jag äntligen kommer in i rummet är mina ögon, bakom det immiga visiret, det enda patienten ser av mej.”
Vad kan då en yrkesideell förening som SFF göra för sina medlemmar i denna situation? En stor del av de program som hade planerats inför jubileumsåret 2020 är inhiberade. Våra medlemmar bär nu en enorm arbetsbörda vilket även betyder att allt annat är på paus. Det finns varken tid eller ork för annat än att klara vardagen och jobbet. Just nu är den tysta gemenskapen och samhörighetskänslan vår styrka. Vi kämpar framåt, väl medvetna om att vi har varandra.
SFF samlar bl.a. in medlemmarnas erfarenheter av rådande situation. Upplevelser som:
"ovissheten skrämmer, lugnet före stormen, väldigt kaotiskt, dålig stämning, personalbrist, egna hälsan på spel, mycket psykiskt påfrestande eftersom riktlinjerna ändras hela tiden, för att minska smittspridningen inom äldreomsorgen tas inga vikarier in, diskussion om indragning av semestrar, mardrömsscenario, vi hjälps åt, fysiskt och psykiskt tungt att konstant behöva ha på skyddsutrustning samt att ständigt städa och tvätta utrustning, brist på skyddsutrustning, oro inför omplaceringar, mycket info endast på finska, besöksförbud - oroliga anhöriga, omskolning, kaos gällande arbetsschema, problem att hinna läsa all info, för lite personal pga. karantän, dämpad stämning, själsligt kapital går åt i det tysta till oro över hur det ska sluta, smitta som kan vidarebefordras till egen familj, alla är lojala mot arbetsgivaren och jobbar på, kommer vi att få stressymptom senare, psykisk ohälsa, rädd att bli inkallad…"
För en sjukskötare finns det inga genvägar ur coronapandemin. Då du är mitt i stormen kan du inte stanna, då är du tvungen att fortsätta framåt. Och som sjukskötare är det en självklarhet att stå vid patientens sida. Vi gör allt vi kan, inom de ramar som är oss givna.
Sandra Alldén är en stolt sjukskötare som jobbar som verksamhetsledare för Sjuksköterskeföreningen i Finland rf.
Läs också:
På bordet: Namnbyte: död och pina eller realism och framtidstro?
På bordet: Psykisk hälsa för alla
